Spår

Vi är nu inne på den tredje veckan här i SA. Mindre än två veckor kvar innan vi kan åka hem. Vi svetsas samman och det börjar kännas som hemma mer och mer samtidigt som hemlängtan gör sig påmind då och då. Vi lämnar våra spår och kommer säkerligen ta med oss en bit av SA med oss hem. Igår kväll kom vi hem från en fyra dagars tripp till Mpumalanga (ca 40 mil nordöst om Pretoria). Ett äventyr för oss som kommer från låglandet, hisnande landskap som tar andan ur en. Bilderna kommer från ett kort stopp igår på väg hem.

Hello...

...Sweden, tell me how you're doing? Har hört att det är varmt och gott där hemma.
Här i Pretoria är det rätt hyfsat på dagtid...en sådär 20 grader varmt om det vill sig väl. Kallare både morgon och kväll/natt. Men så är det vinter också, så man kan ju inte kräva för mycket, även fast det är Afrika. Men det var väl inte vädret jag skulle berätta om direkt. Den stora nyheten är ju att vi nu har ju blivit en till i familjen!! Vi kom hit förra fredagen och fick vår efterlängtade son i måndags. Underbart och ofattbart på samma gång. Men lyckan är total :-) Vi har hunnit med både safari, fått barn, varit upp i domstolen och börjat fatta att vi nu är fyra och få ordning på "vardags/småbarns livet" här i vårt Sydafrika. Känslomässigt är Sydafrika ett kontrasternas land men också ett land som ligger oss väldigt varmt om hjärtat. Svårt att sålla bland alla intryck/bilder efter den gångna veckan. Jag låter bilderna tala för sig. Kramar till er alla!!

Ikväll drar vi...

...på värsta äventyret. Vi flyger från Stockholm/Arlanda- mellanlandar i Rom (Italien)- Addis Ababa (Etiopien), byter plan och sedan landar vi fredag em.ca 17 timmar senare i Johannesburg, Sydafrika.
Det har varit rätt kaosartat sedan barnbeskedet (11 juli), men idag ska vi vara klara med allt...tror jag. Som tur är har vi snälla grannar och nära och kära som ställer upp och vaktar hus/ katt, hund etc. på kort varsel. Tack alla som ställer upp!!
Vi ska på en kort safaritur i Pilansberg på lör-sön och sedan på måndag får vi äntligen träffa vår lilla prins !! Då blir det på riktigt! 

Har en känsla av att bloggandet inte blir så intensivt under dessa veckor....men det kommer säkert att bli några rapporter. Ha det så bra alla! Det ska vi iallafall ha :-)

Lycka...

...är vad jag känner med den här bilden. Lycka är vad jag känner just nu. Vi fick det där efterlängtade tel.samtalet från adoptionscentrum igår. En liten pojke på 9 månader väntar på oss. Vi åker nästa vecka till vårt älskade Sydafrika. Vi ska bli föräldrar igen och C ska bli storebror. Det är så stort och jag har inte smält det än...men lyckan smyger sig på och längtan blir större minut för minut.

Mors Dag

Det har funnits perioder då jag aldrig trodde jag skulle bli mamma. Perioder av djup sorg och ovisshet. Perioder då man såg tjocka magar och barnvagnar överallt och med en gnagande känsla inuti att...det där kommer vi aldrig att få uppleva. Vi har nog gått samma väg som de flesta andra "ofrivilligt barnlösa" gjort, med utredningar och ivf-behandlingar som vänder ut och in på en och kastar en mellan hopp och förtvivlan.
Ljuset i tunneln- adoption- som jag sett glimta då och då och tanken som jag har haft med mig ända sedan barnsben blev plötsligt verklighet efter års väntan och återigen utredningar. Att adoptera betyder "att uppta som sin egen".

Lyckan går inte att beskriva i ord nu när vi tänker tillbaka. Vi har fått världens bästa, fantastiska, vackraste, gulligaste, klokaste etc... barn man kan tänka sig. Vi är så obeskrivligt tacksamma och stolta att vi fått äran att bli föräldrar till vår C.

Alla dagar är ju inte rosenröda och harmoniska som förälder (det vet nog alla) Men nästan varje dag får nypa sig i armen och känna den där totala lyckan. Imorse t.ex. när C sa " du är världens finaste mamma" Kan man få en finare present på Mors dag :-)

Jag vill skicka en tanke och många kramar till alla fantastiska mammor och speciellt till alla som drömmer om att en dag bli mamma som kanske är mitt uppe i utredningar eller precis ska börja. Extra många kramar till alla som som kanske givit upp tanken på att bli mamma, men som gått vidare och kämpar på och lever ett fantastiskt liv ändå trots besviklelser och sorg i ryggsäcken. Jag trodde själv som sagt att jag aldrig skulle få uppleva den dagen då någon skulle kalla mig mamma. Nu finns det någon som gör det och idag ska jag fira det !

(foto nr.2, fotograf: pappa)

Sista lediga helgen

För några dagar sedan roade sig C med att blåsa såpbubblor i köket. Är inte det lättaste att få till bubblor om man är tre år och ska blåsa lagom hårt samtidigt som man ska pricka hålet i såpbubbelringen. När vi var hem till M o S fick vi tips om ett för oss nytt såbubbel-set, som bl.a innehåller en slags såpbubbel-blåsrör ( obs! inte sugrör), vilket har gjort det riktigt roligt för C att blåsa såpubblor i massor. Tack M och S för tipset!!

Idag blir det nog till att hitta på fler inomhusaktiviteter. C fick någon slags magsjuka igår men verkar vara på bättringsvägen. Vi skulle egentligen ha åkt bort denna helg för att träffa en massa familjer som också adopterat från Sydafrika som samlas en gång/år från hela Sverige. Vi hade verkligen sett fram emot denna helg...men det är inte mycket att göra. Får verkligen hoppas att vi är friska och kan vara med 2011! Snart börjar man jobba också...känner nog att det inte skadat med en eller två veckors semester till.

Sydafrika i Norrköping

Kom hem igår kväll efter en intensiv och rolig helg med mycket aktiviteter både för barn och vuxna. "Forever Families" heter föreningen som gör att denna helg blir av varje sommar och medlemmarna är familjer som adopterat eller ska adoptera från Sydafrika. Denna gång var det hela 85 familjer och då kan ni tänka er hur mycket barn det blir! Vi höll till på Marieborgs folkhögskola dä vi bodde, åt och ägnade all tid åt alla möjliga aktiviteter och där barnen får tillfälle att träffa varandra och för en gångs skull känna att de ser ut som majoriteten ;-)

Är ju förstås också kul för oss föräldrar som har mycket gemensamt med varandra. Men det mesta av aktiviteterna är förstås barnanpassande, så det blir som en superroligt barnkollo, där föräldrarna också får vara med.

Bilderna talar nog rätt bra för sig själva, men jag kan ju berätta lite om bilderna efter badpojken. De är "danslektioner" utförda av först en jättecharmig kille (gul tröja) och sedan av tjejen i hästsvansen. De visade dansrörelser, sen var det bara att hänga med för de som ville. Jätteduktiga var de allihopa, både lärarna och eleverna.

Efter stolbilden (tagen från korridoren utanför vårat rum), så är det bilder från "live versionen" av en nyskriven låt som barnen skrivit tillsammans med "Boomshakalack" (känd från svt/ Bollibompa). Tror att det resulterar i en skiva så småningom.

Många fick också chansen att bli ansiktsmålade och C tyckte först att det verkade som en rolig grej, men det var lite läskigt när han till slut satt där, så det blev en liten målning ( lite utsuddad dock). Vad han föreställer?? En robot förstås.

Det var en riktigt nöjd och glad men väldigt trött liten robot vi for hem med när det var dags att säga hej då! Förhoppningsvis syns vi nästa år igen.

Tillägg: Skulle nog har gjort fler inlägg. Blir lite bökigt när man lägger ut så många bilder samtidigt. Några bilder går inte att förstora, men det får vara så. De flesta funkar. Så kan det gå. Nu väntar jobbet...

För två år sedan...

...satt jag och min make nervösa på ett hotellrum i Pretoria (SA) och väntande på att få ett sms. Inte vilket sms som helst. Utan ett sms som skulle ge oss klartecken att gå en liten promenad till kontoret dit vår son också var på väg. Kontoret där vårt första möte skulle äga rum! Våra hotellgrannar (ett annat svenskt par) som också väntat nervöst skulle få gå före oss var det bestämt...och efter att de gått iväg och vi visste att det snart var vår tur pep det till slut till i telefonen och vi tittade med darrande händer ner på meddelandet som inte riktigt var vad vi väntade oss. Det visade sig att minibussen som vår son färdades med hade fastnat i trafiken p.g.a. en olycka och var därav försenade. Det var bara att hålla ut ett tag till...vilken tortyr! Efter inte alltför lång tid kom stunden vi väntat på såååå länge. Med stela ben tog vi oss den låånga promenaden (ca 300 m) till kontoret och när vi kom fram var jag skakig, rödgråten och allmänt förvirrad men ändå fokuserad på något märkligt sätt.

Vi fick sätta oss i rummet där vi skulle få möta vår son och adoptionspersonalen tog hand om oss samt videokamera/ kameran innan det var dags för Mötet.

Plötsligt öppnades dörren till rummet och in kommer HAN ! Jag gråter av lycka varje gång jag tänker på DET ögonblicket. Det som vi upplever därefter går inte att beskriva. Ett vakuum av overklighet blandat med lyckorus.

Idag har vi firat för andra gången vi kom hem. Förra året blev det resturangbesök och idag har vi firat med jordgubbar glass och grädde. Som brukligt vid högtidsdagar kommer flaggorna fram och vi har sådan tur att vi kan ta fram två!

(Första bilden är tagen av personal på kontoret.)