onsdag 14 mars 2012

Att vilja mycket...



...är inte samma sak som att få mycket gjort. För mig blir det ofta totalt tvärtom. Ibland vill jag så mycket att jag så jag nästan spricker och då börjar jag inse att jag inte kommer att hinna allt det där jag vill, så jag gör... ingenting. Eller ingenting är väl kanske fel att säga, men allt det där man går och drömmer om, de lite större projekten som jag verkligen vill göra. Tror problemet med mig är att jag tänker för mycket, funderar tills jag blir in och utvänd och väger och balanserar och vrider och vänder på allting, istället för att bara sätta igång.  Nu är man sk. småbarnsförälder och har häcken full bara med det förstås, men konstigt nog är det sen jag fått barn som viljan och drömmarna blivit starkare...men naturligtvis har också tiden till att förverkliga dem blivit mindre. Troligtvis är det väl en personlig utveckling, man blir äldre och förhoppningsvis blir klokare, mognar och kommer på vad man vill göra här i livet, vilket ju är bra. Men samtidigt ger åldrandet det där behovet av trygghet och stabilitet...vilket gör att man helt enkelt blir feg. Ett projekt jag trots allt har startat är  366 bilder , tack vare att jag inte funderade för mycket utan bara kastade mig ut för ovanlighetens skull.  Just nu känns det liiite svårt att hitta inspiration till bilder för varje dag. Ofta känns det helt omöjligt när jag vaknar på morgonen. Men kameran hänger nästan alltid med oavsett om jag ska ut på promenad, handla, gå med sopor etc. Ofta är det när jag är som mest oinspirerad, som jag stöter på de bilder jag gillar mest. Idag var en sådan dag. Vi skulle ut på vår vanliga morgonpromenad (jag, båda sönerna och hunden) och ofta är jag inte på bästa humör, då man stressat för att synka barnen så de är nyätna, nykissade och påklädda och inte får vänta för länge så den minsta börjar grina i vagnen. Sen gäller det att ge sig iväg, utan att glömma lite mellanmål (typ russin och kex) och hoppas på att grusvägarna inte är som en stor gyttjepöl. Imorse var det perfekt fruset och lättrullat, så min irritation släppte rätt snabbt under vägen. Men inspiration att fotografera var i stort sätt obefintlig. Skulle egentligen inte gå ner till ån, men äldsta sonen ville och jag var inte svårövertalad, så jag tänkte att det är väl lika bra att få det gjort och tog fram kameran. Tänkte att det får bli någon tråkig bild på ån igen. Såg inte sprickan  och solblänket förrän jag stått där en stund och då vände allt helt plötsligt och jag tog bara några bilder och kände mig nöjd. Säger inte att just den bilden är något mästerverk, men det som gladde mig var att det var så oväntat att jag skulle hitta något jag gillade överhuvudtaget. Och så har det varit några gånger tidigare.
Skulle vara väldigt skönt att lyckas slutföra detta projekt. Än är det långt kvar, men jag ska göra mitt yttersta att ro det i land. Viljan till alla andra projekt får hålla lite på sig...drömmarna finns ju kvar.
Här är några av de andra bilderna jag tog från imorse. Tack till sönerna, solen och Fyrisån för inspirationen :-)

2 kommentarer:

Sandra sa...

Känner så igen det där planerandet och drömmandet, som verkar bli större ju mindre tid man har. Kanske man ändå får utlopp för lite kreativitet på jobbet och inte har samma behov då. Jag kastar mig oftast in och får vatten över huvudet. Blir bättre och bättre på att vänta, men riktigt balanserad räknar jag inte med att jag nånsin blir. Eller tja, förhoppningsvis som pensionär :)

Camillas Foto sa...

Snygga bilder!
Jag vill också mycket men tycker inte riktigt att jag får något gjort, det är så lätt att fastna i tanken...
Ha en skön helg
Kram