fredag 13 maj 2011

Resan




Resan har för längesedan startat


Jag fick aldrig se biljetten


Begynnelsen är som i ett dimmigt töcken


Finns inga sparade bevis


Ingen souvenir




På vägen har jag ständigt ändrat färg


Tiden har lämnat sina spår


Men inga jag riktigt kan förstå


Mitt ansikte är ett annat


Huden bränner




Genom skogen och asfalten färdas jag


Betongen viskar mig något


Men trädkronorna skriker högre


Saligheten har alltid rätt


Kroppen låtsas veta




Min slutdestination är nedtecknad


Jag vet inget mer om det


Jag föddes för att resa bort


Jag låter det ske


Snart är jag hemma

2 kommentarer:

mojjephoto sa...

Känslig text...
Morgan

Gertie sa...

Känsligt, sorgligt och vackert...ord och bild i total harmoni...