Resan har för längesedan startat
Jag fick aldrig se biljetten
Begynnelsen är som i ett dimmigt töcken
Finns inga sparade bevis
Ingen souvenir
På vägen har jag ständigt ändrat färg
Tiden har lämnat sina spår
Men inga jag riktigt kan förstå
Mitt ansikte är ett annat
Huden bränner
Genom skogen och asfalten färdas jag
Betongen viskar mig något
Men trädkronorna skriker högre
Saligheten har alltid rätt
Kroppen låtsas veta
Min slutdestination är nedtecknad
Jag vet inget mer om det
Jag föddes för att resa bort
Jag låter det ske
Snart är jag hemma
2 kommentarer:
Känslig text...
Morgan
Känsligt, sorgligt och vackert...ord och bild i total harmoni...
Skicka en kommentar