måndag 20 augusti 2012

Att mötas och skiljas




Vi fick honom när han var 8 veckor gammal. Han var den största och klumpigaste och mest busiga i kullen och ålade sig fram för att nosa och bita lite på oss när vi var på besök. Honom ska vi ha, tänkte vi :-)
Frasse fick han heta, kändes som en Frasse. Det blev inte en lugn stund under valp och unghundsåren. Gick på valpkurs och han utmärkte sig direkt. Han ville göra på sitt sätt och tyckte bara det var kul när kursledarna visade hur man skulle sätta sig i respekt och visa vem som var ledaren. Var oftast lönlöst att säga till på skarpen. Inget bet på Frasse.
Trodde aldrig att vi skulle få någon ordning på honom och grät ibland när vi kom hem från promenaden då han konstant hoppat upp och bitit i kopplet eller hittat på något annat bus. Han hjälpte även till med vår renovering av vardagsrummet, genom att bita hål på plastgolvet tills det såg helt obeboeligt ut. Men till slut mattades de där värsta unghundsfasonerna ut och det blev lite mer ordning. Kan inte kalla honom för världens lydigaste hund, men han jämnade ut det med snällhet och charm.
Han har berikat våra liv så mycket och funnits där som en trygg punkt genom livets upp och nedgångar. Då vi fick barn försvann den där tiden som vi tidigare kunna ägna åt bara honom och visst har jag haft dåligt samvete för det många gånger. Men Frasse klagade inte, han verkade bara vara glad över att få fler små familjemedlemmmar runt omkring sig. Det han gillade mest (gissar jag) med de små, var nog att städa under köksbordet efter barnens generösa spill och kladd.
Innan sommaren fick vi bekräftat att ett av våra barn blivit allergiskt mot bl.a hund efter en tids allergisymptom. Efter mycket efterforskningar över risker med allergier hos barn och hur det ev. kan förvärras (finns inga enkla svar på den frågan), så kom vi fram till det beslutet att vi var tvungna att se oss om efter ett nytt hem till Frasse.
Hela sommaren har gått åt till att leta efter någon som vill ta hand om en 9-årig gammal Golden och vi började så smått ge upp hoppet tills för några dagar sedan. Då fick vi napp på ett väldigt märkvärdigt sätt (en egen historia som blir för lång att dra här) och nu har Frasse flyttat och det känns så bra som det överhuvudtaget kan kännas att mista en kär vän.
Har nog inte fattat att han är borta än, känns lite som vi skaffat hundvakt några dagar och att han kommer tillbaka snart. Men han gör ju inte det och även om vi vet att han hamnat hos en jättefin familj som han säkert kommer stortrivas i, så är saknaden och sorgen över att ha mist en vän väldigt tung.
De där små detaljerna som gör sig påminda hela tiden. Idag kom jag på mig flera gånger att jag skulle fylla på vatten skålen..som inte fanns. Tänkte ropa på honom efter vi hade ätit och få lite hjälp med golvstädningen...men det var ingen där att ropa på. Tänkte att jag måste stänga grinden så han inte smiter...men det var ingen som kom tassande etc. Kändes också väldigt konstigt att gå på promenad med yngsta sonen i barnvagnen imorse utan Frasse brevid.
Så det är en mix av glädje och sorg. Glädje att han får fortsätta leva ett gott liv och sorg över att behöva skiljas. Men det är ju så livet är, man möts och man skiljs. Gäller att ta tillvara på den tid man har tillsammas.

8 kommentarer:

karinbjorklund sa...

Åh, så fint du skriver om Frasse. Blir rörd när jag läser och hoppas att det ska kännas lite lättare för varje dag.
Kram,
Karin

Sandra sa...

Det är inte mycket som kommer så nära hjärtat som en hund! Förstår precis hur tungt det där måste vara. Min första och enda hund var en Golden och ack så hjärtat brast då hon dog. Och när grannen krävde att vi gör oss av med vår katt letade vi efter ett nytt hem åt den, förgäves. Så vi flyttade... Hoppas Frasse kommer att trivas i nya hemmet och att ni får hälsa på många gånger.

Karin sa...

Tack Karin! Trodde ärligt talat inte att jag skulle känna sådan saknad, han lever ju fortfarande! För det mesta går det bra, men det kommer stunder lite då och då, när minnena dyker på en och då gör det ont. Men det är klart att det kommer blir bättre med tiden :-)
Sandra, ja då förstår du! Men som sagt så lever ju Frasse fortfarande även om han inte finns här hos oss, så det kunde ju vara värre. Även fast jag vet att vi får komma och hälsa på i Frasses nya familj, så vet jag inte om jag orkar det. Det skulle nog bli för jobbigt tyvärr. / KRAM på er!

Camillas Foto sa...

Åh, vet hur det känns...vi lämnade bort vår lilla terrier som blev alldeles för vild med barnens kompisar som for in och ut i huset hela dagarna, till sist blev det för jobbigt att vakta så att ingen blev biten eller att hunden rymde. Mina föräldrar tog hand om henne så vi träffades ofta ändå men det första halvåret efter att vi lämnat henne var det jobbigt. Hon fick ialla fall lugn och ro hos dem de sista åren som hon levde.
Kram

nattsyrransphoto sa...

Åh så fint du skrivit. Blev alldeles tagen. Så skönt att hitta en bra plats åt honom.

Åke sa...

Spännande och gripande historia! Kan relatera till innehållet då vi funderat många ggr på att hitta någon fosterfamilj till vår lilla dvärgtax. Har haft henne på dagis många år då vi jobbar skift och det börjar bli slitit med åren nu plus att det kostar mycket pengar. Men men vi får se hur det blir.

Fina bilder!

Karin sa...

Ja,jag kan förstå att det är svårt att få ihop tiden när man har hund. De behöver ju sitt och ibland blir det för mycket med jobb och barn etc. Men det känns redan lite bättre fast att det inte gått så lång tid...även om jag hör tassandet och suckarna ibland ändå och blir påmind om tomheten. Hoppas det löser sig för er också :-)

Mats Andersson sa...

Rörande historia. Är så svag för hundar! Men han har det säkert bra!!! Förstår hur det känns.

/Mats