För två år sedan...

...satt jag och min make nervösa på ett hotellrum i Pretoria (SA) och väntande på att få ett sms. Inte vilket sms som helst. Utan ett sms som skulle ge oss klartecken att gå en liten promenad till kontoret dit vår son också var på väg. Kontoret där vårt första möte skulle äga rum! Våra hotellgrannar (ett annat svenskt par) som också väntat nervöst skulle få gå före oss var det bestämt...och efter att de gått iväg och vi visste att det snart var vår tur pep det till slut till i telefonen och vi tittade med darrande händer ner på meddelandet som inte riktigt var vad vi väntade oss. Det visade sig att minibussen som vår son färdades med hade fastnat i trafiken p.g.a. en olycka och var därav försenade. Det var bara att hålla ut ett tag till...vilken tortyr! Efter inte alltför lång tid kom stunden vi väntat på såååå länge. Med stela ben tog vi oss den låånga promenaden (ca 300 m) till kontoret och när vi kom fram var jag skakig, rödgråten och allmänt förvirrad men ändå fokuserad på något märkligt sätt.

Vi fick sätta oss i rummet där vi skulle få möta vår son och adoptionspersonalen tog hand om oss samt videokamera/ kameran innan det var dags för Mötet.

Plötsligt öppnades dörren till rummet och in kommer HAN ! Jag gråter av lycka varje gång jag tänker på DET ögonblicket. Det som vi upplever därefter går inte att beskriva. Ett vakuum av overklighet blandat med lyckorus.

Idag har vi firat för andra gången vi kom hem. Förra året blev det resturangbesök och idag har vi firat med jordgubbar glass och grädde. Som brukligt vid högtidsdagar kommer flaggorna fram och vi har sådan tur att vi kan ta fram två!

(Första bilden är tagen av personal på kontoret.)