onsdag 25 februari 2009

Blääääää!




Måste få skriva av mig lite. Är så arg, frustrerad, ledsen etc. Är det något allvarligt ? Svar nej! Rätt så vardagliga skitsaker, men det kan ju bli för mycket ibland.

1. C har haft feber sedan i lördags, med hosta och snorig näsa.
Jag har förstått att barn i hans ålder blir sjuka ofta, speciellt när de börjar hos dagmamma/dagis. Inget konstigt med det, men nu har han varit sjuk 1 vecka, frisk 1 vecka och sedan sjuk igen osv. Den så kallade inskolningen tar liksom aldrig slut känns det som. Han blir förstås gnällig , sover dåligt = vi sover dåligt och det resulterar i dåligt humör och ingen ork att ta tag i disk, tvätt och andra trååååkiga vardagliga saker.

2. Har kommit av mig med träningen, igen. Har varken tid eller ork att träna och varje gång jag ändå tar ändan ur vagnen och gör det så känns det som det vore första gången. Jag som hade rätt hyfsad kondition och var rätt stark. Det värsta med detta är nog att jag blir på ett ännu uslare humör när jag inte tränar. Min stubin är kortare än någonsin.

3.Hinner inte fota/blogga så mkt som jag skulle vilja.

4. Får dåligt samvete för Frasse (vovven), som inte får sina promenader som han så väl behöver. Vilket gör honom frustrerad och jobbig att gå ut med, vilket gör mig frusterad osv...

5. Sist men absolut inte minst: Jag var eld och lågor häromdagen för att jag skulle gå ut i torpet för att fota böcker med div. tillbehör för att få en riktigt bra bild till vår snart färdiga hemsida för vårt antikvariat. Jag tog också en fotorunda i skogen och blev såå nöjd med både bok och skog foton. Idag skulle jag föra över dom till datorn och vad händer... Jo, jag tror att alla bilder är överförda och raderar alla bilder i kameran och naturligtvis så är bara en åttondel av alla bilder överförda. Resten är borta, forever!
Min käre positive make har varit ute på nätet för att hitta ett sätt att återföra fotona. Men jag är ju mer negativt lagd av oss två, så jag vågar inte hoppas.
Nu ska jag ta några djupa andetag och tagga ner och försöka sätta lite perspektiv på mina problem, så skrattar jag nog åt detta imorgon. Känns redan lite bättre nu när jag skrivit av mig.

Bilderna jag visar är en av skogsbilderna som jag blev hyfsat nöjd med och den ENDA bokbilden.
Tack och Godnatt!

6 kommentarer:

Ulrica sa...

Så himla typiskt... en olycka kommer sällan ensam. En klen tröst är att C kommer komma över alla infektioner och hålla sig frisk hyfsat långa perioder. Träningen... ja, min tog liksom aldrig fart efter barnen. Hur mycket ork ska man egentligen ha? Och good enough är ett bra sätt att tänka tycker jag. Kanske kan hundpromenaderna bli träningen så småningom.

Men jag vet, det är lätt att sitta här på andra sidan och komma med goda råd. Hav tålamod dock - allt blir lite lättare med tiden... eller livet... har jag hört :)

Sindri sa...

Usch det låter inte roligt. Fast man skall aldrig säga aldrig när det gäller sånna där tekniska grejer. Känns ju extra surt när man har så lite tid för saker och ting och man äntligen tror sig ha grejat något och sånt där händer :-( Jag har ett gymkort men har inte tränat sedan förra året i november tror jag. Då bor jag på 5min gångavstånd :-)
Kram
Smamman

Vita Stunder sa...

Gumman... *kramar om*
Fy för såna dagar!
När tiden och orken tryter och man bara inte vill mer och så krånglar dessutom tekniken.

Jag håller verkligen tummar och tår för att dina vackra bilder går att rädda!

Jag vet själv hur extremt jobbigt det var när en strulputte sabbade min dator och jag mitt dunderpucko inte hade gjort en backup på mitt romanutkast på tvåhundra sidor... så jag förstår dig TILL FULLO!!

Varma tankar, styrka och ny kraft till dig Karin!
KRAAM <3

Karin sa...

TACK snälla Urika, Sindri och Anna för omtanken!
Känns faktiskt något bättre idag...även om jag har svårt att släppa de förlorade fotona. Men C är feberfri!!!

Karins fotoblogg sa...

Hmmm... men det är ju just vardagssakerna som får en att gå i taket tycker jag. Och vet du... det är ju aldrig försent att börja om(eller som min käre make brukar säga: det är aldrig försent att ge upp;) ) Jag tänker på träningen. Något som man inser som föräldrer är ju att man inte kan göra som förr. Men man får hitta nya sätt, nya vägar. Och saker och ting går ju över. Barnen blir friskare, självständigare mm. Och sömnen kommer tillbaks till en. För visst är livet aningens lättare att leva när man får vara utvilad?
Bilderna är jättefina och hur trist och surt det än är så kommer du att ta nya fina bilder. Men jag gissar att maken kommer att lösa problemet till slut. Han är ju finurlig värre! :)
Skönt att C är bättre!
Kram!

Niklas exponeringstränar sa...

Scheisse!! Radera bilderna innan de är överladdade. Det får inte hända. Stackars dig. Men de du visar här på bloggen var ju snygga. Jag gillar särskilt bokbilden. Och (precis som många redag skrivit)barnen blir större...och friskare...och precis som Kjell Höglund sjunger "det är outsägligt torftigt men man vänjer sig"
Fota lugnt
/Niklas